Frågan har kommit upp igen: Underskattar vi oljeindustrins betydelse för den norska fastlandsekonomin? Jag är benägen att svara ja, och jag vill illustrera detta med en graf som jag konstruerade för mer än tio år sedan – före det kraftiga oljeprisfallet sommaren 2014. Grafen berättar samma historia i dag.
Vi kan börja med den norska regeringens perspektivrapport. Där uppskattas att efterfrågan från oljeindustrin stod för cirka nio procent av värdeskapandet på det norska fastlandet förra året. För fastlandsekonomin blir Nordsjön då en något större exportmarknad än de nordiska länderna tillsammans, mätt i export av både varor och tjänster. Det är då den direkta efterfrågan.
Jag har inte sett något försök att kvantifiera skillnader i spridningseffekter (multiplikatoreffekter). Prissättning mot en sektor med varierande resursränta får dock logiskt sett större påverkan i värde än i volym, vilket vi mäter i nationalräkenskaperna. Vi har under flera år sett att en del av resursräntan flödar över till leverantörsindustrin – genom kostnadsnivån på den norska kontinentalsockeln. God lönsamhet tenderar att främja teknikutveckling och produktivitetstillväxt, och jag tvivlar på att denna leverantörsindustri är ett undantag.
År 2014 motsvarade efterfrågan från oljeindustrin drygt 13 procent av fastlandsekonomin. Med det måttet har alltså drivkraften från oljeindustrin minskat med ungefär en tredjedel på tio år. Å andra sidan steg den ännu kraftigare under de tio åren före 2014. Nordsjön är en marknad som fluktuerar.
För att illustrera svängningarna har jag jämfört fastlandsekonomin med BNP-tillväxten i Sverige. Detta har jag gjort genom att skapa ett index som visar den relativa utvecklingen av norsk fastlands-BNP mot svensk BNP på kvartalsbasis. Något förenklat är dessa ekonomier utsatta för samma internationella ekonomiska impulser – minus de speciella norska impulserna från oljeindustrin. I den mån de två ekonomierna utvecklas olika, är Nordsjön en naturlig kandidat att tacka eller skylla på.
Oljetango på det norska fastlandet
Här är det inte nivån som är det viktiga. Poängen är att belysa fluktuationerna. Vi ser att den relativa tillväxten följer oljepriset ganska nära (korrelation närmare 0,8). Oljepriset mäts i norska kronor, men det spelar ingen roll om vi mäter det i dollar eller tar bort den offentliga sektorn från jämförelsen. Eftersom det tar tid för förändringar i oljepriset att få genomslag, har jag jämfört med oljepriset fyra kvartal tidigare. Hoppet i slutet av perioden avser alltså genomsnittspriset under andra kvartalet 2022, då både olja och gas fick en skjuts av invasionen av Ukraina. Det året föll efterfrågan från oljeindustrin, trots prishoppet. Dessförinnan låg korrelationen på över 0,8.
Norge har naturligtvis haft större finansiella muskler att jämna ut konjunkturcykeln eller att öka trendtillväxten över tiden, med en allt större användning av oljepengar. Men det är inte nivån eller trenden som är poängen här. Poängen är att fastlandsekonomins relativa utveckling varierar med oljepriset.
Det är knappast troligt att detta inte har något att göra med den norska oljeindustrin.
About the author
