När räntan trots allt spelar roll

Medan de aktiemarknader vi följer var anmärkningsvärt samstämmiga den här månaden, med uppgång på samtliga marknader, handlade den verkligt intressanta diskussionen om statsskuld och räntor, i synnerhet de amerikanska. Om USA:s finansminister Scott Bessent verkligen ville rikta uppmärksamheten mot den skenande amerikanska statsskulden, kunde han knappast ha gjort något bättre än att köpa tillbaka mer långfristig statsskuld. I den mån avsikten var att pressa ned räntorna slår det mig som huvudlöst att kämpa mot marknaden på det här sättet. Föga förvånande var effekten utraderad inom ett dygn.

Dessutom passerade den amerikanska statsskulden 40 000 miljarder dollar, så det är förståeligt att räntor var ett av de stora samtalsämnena i augusti.

Låt oss titta närmare på denna skuld. I december 2025 – den senaste tidpunkt vi har fullständiga siffror för – ägdes 35 procent av den amerikanska centralbanken och offentliga organ i USA. Ytterligare 24 procent ägdes av utländska investerare, medan olika finansiella institutioner och fonder ägde en ungefär lika stor andel. Övriga investerare stod för 17 procent. Det är en restkategori som bland annat omfattar privatpersoner, truster och icke-finansiella företag. Jag misstänker att även hedgefonder hamnar här.

Denna struktur har förändrats avsevärt genom åren. År 2010 ägde den förstnämnda kategorin hela 45 procent, medan utländska investerare stod för 32 procent. Dessutom tyder data från det amerikanska finansdepartementet på att lejonparten av detta var officiella reserver, medan det sannolikt bara gäller drygt hälften av de utländska innehaven 2025.

Om du har orkat hänga med så här långt kommer nu förklaringen till varför jag har brytt mig om alla dessa siffror: År 2010 ägdes en majoritet av amerikanska statsobligationer – kanske så mycket som 75 procent – av investerare som i liten utsträckning brydde sig om priser eller räntor. De ägde statsobligationer av helt andra skäl. År 2025 kan denna andel ha sjunkit till under 50 procent. Med andra ord kan andelen räntekänsliga investerare ha mer än fördubblats – medan skulden nästan har tredubblats.

Jag har skrivit en hel del om den växande oelastiska efterfrågan på aktier. Det är då lite ironiskt att efterfrågan på amerikanska statsobligationer har rört sig i motsatt riktning.

Till detta kommer en krympande ”confidence yield” – ränterabatten som följer av dollarns roll som global reservvaluta. Rimligtvis kommer dessa trender att göra finansieringen av det amerikanska budgetunderskottet allt dyrare.

I augusti lät sig marknaden inte oroas nämnvärt. Räntan på tioåriga amerikanska statsobligationer steg måttligt, från 4,71 till 4,75 procent. En närliggande slutsats är att detta inte är ett akut problem eller en omedelbar utmaning. Det tyder emellertid på en inte obetydlig ränterisk, även om räntorna har stigit betydligt under de senaste åren.

Jag tar alltså inte upp detta som en fråga om taktisk positionering. Det handlar snarare om strategisk riskhantering. Ränterisk är trots allt räntemarknadens motsvarighet till systematisk risk; den går inte att diversifiera bort. Och mitt generella råd är löjligt enkelt: Investera i obligationer eller fonder med låg eller begränsad ränterisk – det vill säga låg modifierad duration.

Jag ska nog lyckas komma på några förslag där.

Historisk avkastning är ingen garanti för framtida avkastning. Framtida avkastning kommer att inkludera: beror på marknadsutvecklingen, förvaltarens skicklighet, risken för värdepappersfonden samt kostnaderna för teckning, förvaltning och inlösen. Avkastningen kan bli negativ till följd av kapitalförluster. Det här är marknadsföring.