Lättnad eller rationalitet?

VIX föll med en tredjedel, kreditspreadar i high yield sjönk med omkring 45–55 baspunkter, och – jodå – aktiemarknaderna steg kraftigt.

Uppgången var tydligast i USA, där S&P 500 levererade imponerande 10,5 procent – den starkaste månaden sedan 2020. Men detta var ett globalt fenomen. Även i kroniskt energifattiga Europa steg STOXX Europe 600 med 5,5 procent. Det enda undantaget denna månad var Norge, där huvudindexet på Oslo Børs föll med 2,4 procent. Detta berodde naturligtvis i stor utsträckning på den höga energiandelen i indexet.

De allra bästa resultaten återfanns i tillväxtaktier. Tillväxtdelen av MSCI:s världsindex steg med 11,7 procent, nästan dubbelt så mycket som value-segmentet, och Nasdaq Composite steg hela 15,3 procent. Eftersom dessa index typiskt består av bolag med hög implicit duration (de har en större andel av sitt diskonterade värde långt fram i tiden), kunde man kanske förvänta sig att räntorna hade fallit. Det motsatta skedde. Räntorna var oförändrade eller svagt högre. Räntekurvan förändrades heller inte.

Så … varför ledde de mest räntekänsliga aktierna uppgången?

Det kanske överraskande svaret är att räntorna inte steg tillräckligt mycket. Trots vapenvilan blev det tydligt att energipriserna skulle hålla sig högre under längre tid än först antagits, vilket ledde till uppjusteringar av inflationsförväntningarna. I USA steg 10-åriga marknadsimplicerade inflationsförväntningar från 2,30 till 2,46 procent, och i euroområdet från 2,14 till 2,57 procent. Eftersom förväntad inflation steg mer än de nominella räntorna föll realräntorna följaktligen. Avkastningen på amerikanska 10-åriga TIPS (Treasury Inflation-Protected Securities) föll från 2,0 till 1,9 procent.

I detta sammanhang drevs apriluppgången av lägre realräntor, inte så mycket av glädje över nyheterna från Hormuzsundet. Investerarna tycktes anta att den högre inflationen inte fullt ut skulle motverkas av högre nominella räntor. Lägre realräntor sammanfaller ofta med förväntningar om svagare tillväxt, inte eufori, och i detta fall kommer ju varaktigt högre energipriser också att påverka realekonomin. Detta är den mindre ljusa sidan.

Å andra sidan är kraftiga börsuppgångar sällan ett förebud om sämre tider. Och det kan tilläggas att estimaten för de kommande tolv månadernas vinster i S&P 500 steg med över fyra procent. Det ger ett visst fundament för uppgången, medan resten naturligtvis kan förklaras av multipel-expansion som de lägre realräntorna möjliggör.

På det hela taget kan det kanske vara så att april helt enkelt bjöd på något som liknar normal rationalitet. Det är trots allt det som, nåväl, normalt sker. Marknaden är full av överraskningar som egentligen inte borde vara så överraskande. Till sist är det ändå rationaliteten som råder. Vi blir bara alltför överväldigade av detaljer för att se det.

Historisk avkastning är ingen garanti för framtida avkastning. Framtida avkastning kommer att inkludera: beror på marknadsutvecklingen, förvaltarens skicklighet, risken för värdepappersfonden samt kostnaderna för teckning, förvaltning och inlösen. Avkastningen kan bli negativ till följd av kapitalförluster. Det här är marknadsföring.