Men redan förväntningarna
på angreppet påverkade självklart marknaderna. Långa räntor föll, high yield-spreadar steg och tillväxtaktier backade – trots lägre räntor. ”Risk-off” är nog en träffande etikett. De flesta råvaror steg tydligt, med silver som undantag, efter månader av stark utveckling. Särskilt noterbart: Brent spot steg med över tre dollar.
Den norska aktiemarknaden, med starkt stöd av energi- och försvarsbolag, steg med hela 7,5 procent i februari. Samtidigt föll S&P 500 med knappt en procent. Den danska marknaden föll kraftigt, men återigen av mer bolagsspecifika skäl: tungviktaren Novo Nordisk redovisade något svagare resultat från ännu en klinisk studie.
Det saknades inte varningar. Den 6 februari, när de diplomatiska samtalen körde fast, uppmanade Trump amerikanska medborgare att ”lämna Iran nu”. Den 20 februari varnade han för att Iran hade ”10–15 dagar på sig att nå en uppgörelse”. Finansmarknaderna tycks ha tagit intryck.
Det gör de som regel. Jag har undersökt S&P 500:s reaktion på 13 geopolitiska chocker under de senaste 35 åren, från Gulfkriget till Covid-pandemin. Den genomsnittliga avkastningen under de tio handelsdagarna före utbrottet var minus 0,8 procent, följt av ytterligare 1,2 procent ned den första handelsdagen efter händelsen. Sådana händelser tas sällan emot med entusiasm.
Men det stannar inte där. Tre år senare var den genomsnittliga avkastningen 44 procent (13 procent annualiserat) och efter fem år hela 81 procent (22 procent per år).
Historiskt har sådana händelser med andra ord varit ett svagt skäl att lämna aktiemarknaden – och snarare ett argument för att förbli investerad.
Det sagt är jag skyldig att påpeka att historisk avkastning inte är någon garanti för framtida avkastning. Det är både sant och ett regulatoriskt krav. Historien upprepar sig inte.
Å andra sidan förnekar den sig inte nödvändigtvis heller.