Jag har under flera år i rad uppdaterat beräkningar som visar hur aktiers beta - deras marknadsrisk - påverkar avkastningen på den norska marknaden. Mina senaste beräkningar, som nu täcker 23 år, bekräftar och förstärker slutsatsen: Högre beta är förknippat med lägre avkastning. Mycket lägre.
Om man i början av varje år sedan 2001 hade flyttat sin portfölj till den kvartil (fjärdedel) som hade lägst beta föregående år, hade man kunnat få en genomsnittlig årsavkastning på 19,6 procent. Hade man i stället valt kvartilen med högst beta, hade den genomsnittliga avkastningen blivit ynka 3,0 procent. Avkastat genom 23 år står valet mellan nästan 6.200 och 200 procent, vilket i efterhand är ett enkelt val.
Beta är alltså ett mått på aktiens svängningar i förhållande till marknaden, så kallad systematisk risk. I modern portföljteori, som inte är så modern längre, är högre beta förknippat med högre förväntad avkastning. Det låter logiskt; om man tar på sig mer risk, vilket de flesta inte vill, vill man ju ha något tillbaka. Men i verkligheten är det väldokumenterat för en lång rad marknader att högre beta har resulterat i systematiskt lägre avkastning.
Att detta även gäller i Norden har vi nu fått bekräftat, då vår sommarpraktikant
Bjarne Aarsland har gjort en liknande övning för aktierna i det nordiska benchmarkindexet VINX. Hans data är hämtad från Bloomberg och därmed beräknad på ett något annorlunda sätt, i övrigt med ett år till, men slutsatsen är slående likartad: Även här är högre beta förknippat med lägre avkastning. Effekten är monoton, som det brukar heta; för varje kvartil med ökande beta är den genomsnittliga avkastningen lägre. Från 17,1 procent för kvartilen med lägst beta till 7,1 procent för kvartilen med högst beta.