Donald vs. Mickey Mouse

Det som räddade avkastningen i april var till stor del att Trump drog tillbaka eller modererade flera av sina mest dramatiska uttalanden – som när han annonserade en 90-dagars tullpaus eller förnekade att han hade planer på att avskeda Powell. Varför alla trodde något annat är förstås svårt att säga. Både aktiemarknaderna och de flesta högavkastande obligationer avslutade visserligen månaden med förluster, men slutsiffrorna kunde lika gärna ha varit från en ganska normal marknad.

Oron för stagflation försvann dock inte. Vi vet inte vilka tullar som väntar när Trump avslutar sitt förhandlingsspel, men vi vet att de kommer att försvaga både tillväxt och världshandel. De allra flesta ekonomer är överens om detta, men vissa uttrycker sig mer direkt än andra. Jeffrey Sachs, professor i ekonomi vid Columbia University, sa nyligen vid en konferens i Turkiet att dessa åtgärder är de renaste illusioner. Och han sparade inte på sarkasmen: "Det här är Mickey Mouse-nivå (...) Jag måste be Mickey Mouse om ursäkt. Han skulle aldrig göra så här. Mickey Mouse är smartare än så."

Som av en händelse hänvisar även Nouriel Roubini – professor emeritus vid New York University – till den berömda musen. Roubini, som ofta kallats "Dr Doom" på grund av sina många pessimistiska prognoser, är nu betydligt mer optimistisk. Även om Mickey Mouse skulle bli president, menar han, skulle USA:s ekonomi fortsätta att växa. I en kommentar i Project Syndicate argumenterar han för att innovation i den privata sektorn kommer att kompensera för dålig politik och oförutsägbara beslut.

Låt mig följa upp den punkten. Den största olösta frågan i den amerikanska ekonomin, Ankeborg eller inte, är budgetunderskottet. Det har vuxit från 65 procent av BNP 2007 till över 120 procent i dag. Långt mindre omtalat är situationen i den privata sektorn, som faktiskt är ganska bra. Sedan finanskrisen har de amerikanska icke-finansiella bolagen minskat sin skuldsättningsgrad från nästan 240 procent till cirka 72 procent. Visserligen är detta baserat på marknadsvärden, men även med ett betydande fall i aktiekurserna kommer situationen att se betydligt hälsosammare ut än för 10, 20 eller 30 år sedan.

I väntan på att Trumps 90-dagars tullpaus ska löpa ut är alla kvantitativa prognoser tämligen meningslösa. Risken för både recession och stagflation i USA är påtaglig, och den globala handeln kommer knappast att blomstra under Trump. Med tanke på näringslivets styrka och kanske en gnutta sunt förnuft i administrationen tror jag dock inte att det behöver bli särskilt allvarligt.

Och om det tidigare var så att Europa fick influensa när USA nös, är det nu mer troligt att detta motverkas av en mer expansiv finanspolitik i Tyskland och ökade försvarsinvesteringar i Europa. Det är en anledning till att inte ligga vaken om nätterna.

Det bästa skälet är dock styrkan i de företag vi investerar i. De är i mycket bättre form än de regeringar som dominerar nyheterna. Det är därför jag den här gången stödjer Roubinis Mickey Mouse-resonemang. Jag sätter min tilltro till företag med solida balansräkningar, skickliga chefer och robusta affärsmodeller.

Historisk avkastning är ingen garanti för framtida avkastning. Framtida avkastning kommer att inkludera: beror på marknadsutvecklingen, förvaltarens skicklighet, risken för värdepappersfonden samt kostnaderna för teckning, förvaltning och inlösen. Avkastningen kan bli negativ till följd av kapitalförluster. Det här är marknadsföring.